Tankar om bloggandet

Att blogga, är det bara kul? Eller kan det kanske vara lite jobbigt ibland också? Jag vill gärna hinna med att uppdatera, ofta. Jag vill ha läsare som återkommer, som kommenterar. Men så är det ju så klart inte alltid.

Ibland när jag inte bloggat på ett tag börjar jag fundera, jag vill ju inte verka tråkig, vill roa mina (få) läsare... Men för vems skull bloggar jag egentligen blir då nästa fråga. Jag bloggar nog mest för min egen skull, tycker att det är kul. Jag har alltid älskat att skriva, tycker om detta sätt att uttrycka mig på. Att det inte alltid känns bra att blogga beror säkert på att det blir som en form av beroende (eller behov), kanske är det abstinens som kickar in när jag inte publicerat ett ynka inlägg på flera dagar, eller veckor som det ofta blir. Sen vill jag ju gärna förmå att vara lite rolig också och så där lite lagom utlämnande. Det är lite svårt att veta vart gränsen ska dras. Ska jag vara totalt självutlämnade och avslöja alla detaljer - eller ska jag vara lite lagom? Jag vill absolut inte göra någon ledsen, men det är lätt hänt. Det gäller alltså att hålla tungan rätt i mun, eller snarare fingrarna i styr, det gäller att ge sig ut på lagom vågade äventyr som passar att återberätta i bloggen och som samtidigt är tillräckligt spännande för att locka fram några skratt. Sen är det ju så att bloggen heter "Isabelles värld", nu när lilla gumman går på dagis är jag tyvärr inte lika delaktig i hennes vardag. Min vardag är inte längre samma som Isabelles och inläggen om just Isabelles värld blir då färre. Kanske borde bloggen heta något annat istället...

Är det förresten någon mer än jag som tänker fram inlägg när de ska sova? Jag kan komma på de mest fantastiska inlägg som jag är tvärsäker på att jag ska minnas i sin helhet (och hinna skriva ned), självklart är ju vartenda ord som bortfluget nästa dag. Det enda jag minns är att det var något storartat jag ville förmedla...

Fars dag

Idag är alla pappors dag och Isabelle får träffa alla sina favoriter idag.
Dagen började naturligtvis med att Isabelles egen pappa firades med sovmorgon och paket. Nu är vi hemma för mat och middagssömn mellan besöken hos våra egna pappor som så klart också ska firas idag.
Under tiden vi åkte till Fredriks pappa hann Isabelle säga "måla fafa" hur många gånger som helst. Innan vi åkte ville hon nämligen måla men pappa sa att hon kunde måla hos farfar istället och precis som vanligt snappar hon upp allt vi säger och härmar. De senaste månaderna har talet fullkomligt exploderat, från att säga orden ett och ett är det numera minst två ord i följd, ofta tre!
Redan på vägen hem från farfar började hon tjata om morfar som nog är nummer ett hos Isabelle just nu förutom mamma och pappa. Gumman kunde inte förstå varför vi måste äta och sova innan vi åker till morfar. Det finns väl ingen anledning? Fika är ju jättegott!
Nu sover hon i alla fall gott i sin säng så hon orkar busa ordentligt med morfar lite senare.

Landslagsuppehåll i hockeyns elitserie

Ser bra ut tycker vi!

En salig blandning

Helgen som gått blev för min del lite längre än helger normalt är eftersom fredagen var halvdag på jobbet. Att komma hem vid 13-tiden kändes väldigt lyxigt, för Fredrik och Isabelle brukar fredagar vara halvdagar så för dem var det inget nytt.

Efter lite eftermiddagsvila packade vi in oss i bilen för att skjutsa Isabelle till sin farmor som hade lovat att vara barnvakt. Mamma och pappa skulle nämligen gå och titta på Magnus Betnér som kom till stan med sin föreställning "Inget är heligt". Jag erkänner att mina förväntningar inte var allt för höga, tycker att han ofta är lite för rå i Parlamentet, men jag blev glatt överraskad! Showen var riktigt bra, det var längesen jag skrattade så mycket. Även Martin Soneby som var med som "förband" var riktigt rolig.
Efter föreställningen hade vi tänkt oss en bit mat, lättare sagt än gjort eftersom det var fullt på de flesta ställena vi kollade. Efter många om och men hamnade vi på Amadeus, god mat men tyvärr inte så trevlig miljö.
Trötta och nöjda tog vi bussen hem strax före klockan 22, att vara ute sent är inget för oss småbarnsföräldrar ;)

Isabelle kom hem igen vid lunchtid på lördagen, hade haft det hur kul som helst hos farmor (tack igen!) men nog saknat mamma och pappa lite i alla fall. Vi fick ordentliga kramar när hon kom innanför dörren! Senare på dagen åkte Fredrik iväg för att gå på hockey, jag och Isabelle såg matchen på TV istället.
När Fredrik kom hem igen åkte vi för att göra något jag såg fram emot med blandade känslor, att tända ett ljus på farmors grav. Det var så fint på kyrkogården med alla ljus.

Söndagen hade jag sett fram emot hela veckan, vi hade äntligen bestämt att träffa mammorna och småtjejerna från föräldragruppen igen. Sedan vi alla började jobba nu i höst igen har det tyvärr inte blivit av att vi träffats speciellt ofta. Jättekul att se de andra tjejerna igen, se hur de har ändrat sig och vuxit sen sist. Naturligtvis jättekul att träffa de andra mammorna och prata också!
Isabelle somnade gott på kvällen, säkert nöjd efter att ha fått busa både med farmor och med sina kompisar under helgen.

Nu är det tillbaka till vardagen igen med dagis för Isabelle och jobb för mamma och pappa...

Jag sitter här och känner mig duktig efter att ha varit och tränat. Jag har faktiskt gått två gånger i veckan under hösten, känns riktigt skönt när det väl ar klart även om det känns motigt att gå iväg.
Jag hade tänkt skriva en liten helgresumé men det får vänta tills imorgon, sängen lockar allt för mycket ikväll så det här blev ett litet kort inlägg om ingenting alls egentligen...

Host host

Isabelle har varit mer eller mindre förkyld allt sedan jag började jobba kännse det som och vi har varit hemma med henne i två omgångar på grund av feber. Efter några dagar hemma har hon varit mycket piggare och nästan inte snuvig alls. Efter några dagar tillbaka på dagis är snuvan tillbaka för fullt igen. Bara att inse att det som är vardag för många småbarnsföräldrar nu även blivit vardag för oss.
Tyvärr har även en envis hosta slagit följe med den snuviga näsan. Vid besök på vårdcentralen för några veckor sedan när hon hade hög feber ville de inte ge något för hostan eftersom de hade erfarenheten att det oftast inte hjälper i alla fall, utan rekommenderade att ge henne mycket vätska. Visst, det är dock lättare sagt än gjort till en liten dam som helst inte vill ha annat att dricka än vatten och mjölk. Inte ens saft har gått något vidare att "muta" med för att få henne att dricka mer.
Efter snart sex veckors hostande har vi tröttnat och ringde vårdcentralen igår så nu ska vi få ett recept på hostmedicin i alla fall. Bara hoppas att det hjälper så att vi får sova ordentligt alla tre och så att Isabelle äntligen blir av med hostan.