Ledsamt...

I fredags kväll blev vår familj en medlem mindre...

Vår lille kisse Kasper dog efter att han troligtvis blivit påkörd. Saknaden är stor och det är lätt att glömma bort att han inte finns längre, jag inbillar mig att jag hör honom med jämna mellanrum och det är svårt att släppa rutinen att kolla om han vill komma in det sista jag gör på kvällen innan det är dags att krypa till sängs.
Svårast är det dock när Isabelle frågar efter honom. Vi har talat om för henne att han var väldigt sjuk och att doktorn inte kunde hjälpa honom. Vi har sagt att han är i himlen nu, att han inte har ont mer. Rätt var det är säger hon plötsligt att "Kasper är i himlen, på månen" samtidigt som hon pekar mot himlen, sedan fortsätter hon med vad hon höll på med. Här om dagen ville hon ställa ner frukostskålen på golvet så att Kasper skulle kunna äta upp det sista som han alltid gjort, när han kommer hem igen...